OM mig

Välkommen till En Nypa Konst och min värld av färger, uttryck och känslor. Sedan jag kan minnas har jag alltid varit nyfiken på olika kreativa uttrycksformer. Som barn tecknade och ritade jag mycket. Som tonåring försökte jag mig på akrylmålning men blev bara arg och besviken när det inte blev "fint" nog. Förväntningar kan verkligen ställa till det. Jag la därför penslar och canvasdukar på hyllan och började i stället att fotografera. Jag lockades av att försöka fånga de naturliga och vackra uttrycken hos människor och under några år fotograferade jag barnfamiljer och ett och annat bröllop. När livet inte längre höll för att både arbeta heltid som specialpedagog och försöka driva enskild firma som fotograf vid sidan om, valde jag att lägga ner fotograferandet. Jag började vistas mer ute i naturen och en ny värld av detaljer fångade mitt intresse. Jag intresserade mig mycket för hur ljuset föll och hur små detaljer kunde fångas och gestaltas i ett större sammanhang. Jag lekte med perspektiv och satte mina penseldrag i redigeringsprogram. Resultatet blev dramatiska naturbilder, precis så som jag upplever naturen i mitt sinne.

   Så en dag var jag hemma hos en god vän, en konstnär. Jag fick komma in i hennes ateljé och med ens kände jag mig hemma. Någon dag senare satt jag hemma med nyinköpta akrylfärger, canvasdukar och penslar. Det hade gått ca 30 år sedan jag målade sist. Kontraktet jag skrev med mig själv löd "Nu ska du bara måla av lust. Det behöver inte bli något. Släng allt när du är klar, men ha kul!" Och visst hade jag kul! Motiven blev allt som oftast djur. Jag tränade på att förstå färgerna och hitta tekniker samtidigt som jag ville ge djuren någon slags själ där känslor lyste igenom. Mellan penseldragen tittade jag på Youtube för att få inspiration och hitta utmaningar. Jag halkade in på filmklipp med akvarellmålning och tappade hakan av konstnärernas talanger. Jag minns att jag tänkte att det måste vara den svåraste grenen inom måleri. Min yngste son snappade upp mina nya Youtube-vanor och i samband med min födelsedag år 2021 köpte han akvarellfärger och penslar till mig. Ja... på den vägen är det. 

Akvarellmålning har blivit mitt sätt att pausa från vardagen. Jag njuter av att se hur pigment och vatten lever sitt eget liv på pappret och jag försvinner in i en magisk värld som gör mig glad och påfylld med energi. Med mina målningar hoppas jag kunna sprida lite av den känslan till dig!

Varför började jag måla strutsar? Samma år som jag började måla igen var jag på en gård i Skåne i ett ärende. De hade ett par nyfikna emufåglar i en inhägnad. Jag gick fram till staketet och en av dem lade sitt långa ben framför det andra och kom fram till mig. Hen stod så nära och svajade fram och tillbaka med sin långa hals och stirrade mig rakt i ögonen. Jag blev osäker på om jag var trygg bakom det låga staketet där hen lätt hade kunnat picka mig i huvudet, men vi stod bara där och tittade på varandra. Jag fick en stark känsla av att vi hade kontakt och att hen hade något att säga, att det liksom fanns en själ där inne. Emuns ögon var så vackra och såg nästan ut som bärnstenar, så jag tog några bilder med mobilkameran. Väl hemma zoomade jag in på ögonen och blev lite förälskad. Jag blev nyfiken på fakta om dessa fåglar och började söka på nätet. Bilder dök upp på både emu och struts och vissa var riktigt roliga med tokiga miner, halvslutna ögon, spretiga frisyrer och grässtrån i mungipan. Jag fick direkt associationer till oss människor och alla sinnesstämningar vi kan hamna i. Som specialpedagog träffar jag många barn som är känslostarka och jag tycker det är så viktigt att vi förstår vad känslorna egentligen står för och vad barnet egentligen vill säga oss. Vi vuxna har ju minst lika många känslor, bara det att vi med tiden har lärt oss att hantera dem, oftast. Känslorna ingår i vårt navigeringssystem och jag tycker det är vackert när vi får lov att visa dem, även om de inte alltid är så vackra. Mina strutsar föds på pappret och det är först när jag målat klart som jag ser vad de vill säga. Mina strutsar for lov att visa hela registret av känslor. De stoppar inte huvudet i sanden för de litar på att de blir älskade precis så som de är.  

På mina utställningar har strutsarna bidragit med många skratt och faktiskt en del tårar. Besökare har kunnat relatera till känslorna som  strutsarna utstrålar och igenkänningsfaktorn blir hög. Jag har fått så många fina samtal där besökare har delat med sig av självaste livet. Strutsarna har helt enkelt blivit små glädjespridare där var och en till slut hittar sitt hem.

Numera dyker det också upp lite andra känslostarka djur på mina papper och självklart vill de bli lika älskade som strutsarna.

Vem vill du adoptera?